Regn, grått o disigt...fortsättning Vivi 13 veckor

 

Regnet har hängt i luften och på eftermiddagen kom det. Det är så grått och disigt och +1 grader. Vi har bara tagit kortare rundor...

Matte har gjort ett skrivjobb åt Robban på datorn och det tog större delen av dagen.

Hon har även hunnit sortera alla kvitton från förra veckans försäljning på caféet men statistiken gör hon i morgon om hon nu hinner med det då....

Här följer fortsättning ur dagboken när schäfervalpen Vivi var 13 veckor gammal år 1984...

Tisdag

Min väninna Ingbritt ska komma på besök. Hon är lite rädd för hundar, speciellt schäfrar. Hon kommer och oj så glad Vivi blir. Ingbritt har kjol på sig och det har inte Vivi hängt i tidigare. Men nu gör hon det och för att riktigt visa hur glad hon blir, så biter hon Ingbritt i benet också. 

Nåväl, vi skulle äta lunch. Ingbritt sätter sig vid matbordet. Där sitter hon i fyra timmar tills hon ska åka hem. Hon vågar inte resa sig därifrån, utom när jag var ute och rastade Vivi vid ett tillfälle. Det sista Ingbritt säger innan hon går är: "Tänk att hunden inte har varit still en enda minut, sedan jag kom. Helt otroligt!". 

Jag tror att Ingbritt har ännu mer respekt för schäfrar nu, för medan hon satt vid bordet smög sig Vivi fram med jämna mellanrum och bet henne i fötterna. Vivis tänder är rätt så vassa...

Senare på kvällen ringer det på dörren. Jag ber Robert att öppna, utanför står en liten flicka iklädd kjol. Givetvis springer Vivi ut och biter henne i benet. Jag får nog sätta upp en varningsskylt på dörren.

Onsdag

Vivi och jag har varit ute på en längre promenad. Vivi är trött. När jag kommer hem ringer telefonen (ej mobil på den tiden). Jag pratar i cirka 20 minuter och naturligtvis tror jag att Vivi ligger och sover. Men ack nej, jag har glömt att stänga dörren in till vardagsrummet. Där inne ligger Vivi på min vita matta och äter upp en av mina krukväxter. Hela mattan är täckt av blöt blomjord för givetvis har jag vattnat blommorna just idag. Först försöker jag dammsuga upp det värsta och sedan provar jag med att borsta av resten. Helt lönlöst! Till slut lägger jag ned mattan i badkaret och försöker få den ren. En timme håller jag på innan jag ger upp. Stor, tung och blöt är den och allt annat än vit och det lär den nog aldrig bli heller....Vad jag sa till Vivi ska vi inte tala om. 

Jag stängde in henne i köket medan jag höll på i badrummet. Jag är inte på mitt bästa humör, då jag sedan går in i köket. Vad finner jag där? Jo, Vivi har vänt upp och ner på vattenskålen, så nu är det vatten över halva köksgolvet plus en genomsur trasmatta. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Jag räknar till tio och sedan väljer jag det första. Vivi ser inte det minsta skyldig ut. Hon traskar glatt omkring i vattnet. När jag ska försöka torka köksgolvet ringer telefonen igen. 

Det är en god vän, Gösta som vill bjuda mig på mat hemma hos sig på kvällen. Jag tackar ja. Det ska bli en skön avkoppling. Tokigt nog tog jag inte med mig skurhinken till telefonen. Vivi har haft jätteroligt. Hon har dragit upp skurtrasan och sprungit med den blöta trasan från köket ut i hallen och in i Roberts rum.

På kvällen åker Vivi och jag hem till Gösta. Vi åker pendeltåg, t-bana och buss. Vivi är jätteduktig. Flera passagerare frågar om de får klappa den jättesöta valpen och det får de men på egen risk förstås. En del får känna på hennes vassa tänder. Vivi älskar människor och vill helst hälsa på alla hon ser, vilket hon förstås inte får.

Väl hemma hos Gösta upptäcker jag att jag har glömt Vivis mat hemma. Jag lämnar henne hos Gösta och springer ner till den närliggande affären. Är tillbaka efter bara ett par minuter och frågar då om Vivi har varit busig? En mycket dum fråga....

Gösta har en liten lägenhet, så han måste ha en del saker framme. Vivi har roat sig med att bära omkring allt hon ser och har kommit åt. 

Gösta har inget matbord. Vi ska sitta vid soffbordet och äta med Vivi som sällskap. Han har gjort det så fint. Tända ljus, fint dukat och en god kycklingrätt. Vivi älskar mat och hon är alltid hungrig. Det spelar ingen roll att hon nyss har ätit och att hon har tuggben och leksaker att fördriva tiden med. Hon vill ha kycklingen. 

Jag måste koppla henne. Jag virar kopplet runt mitt ena ben och försöker få henne att ligga vid mina fötter. Jag får trycka ner henne femtielva gånger, innan hon ger sig för att ligga och sura. Gösta ser också sur ut. Han har för länge sedan ätit upp sin mat och ljusen har nästan brunnit ner. Min mat är kall och aptiten har försvunnit. Gösta skjutsar hem oss. Undrar om jag blir bjuden på någon mer middag av honom någon gång? Mycket tveksamt!