Mattes alla hundar....

Idag har matte lånat min blogg och skrivit lite om alla hundar hon har haft under årens lopp och det var ju en hel del, närmare bestämt 30 stycken. Jag är hund nr 31. Dessutom har hon ju jobbat med hundar, både med egna hundkurser, med kurser hos olika studieförbund runt om i landet samt med Anders Hallgren och Marie Hansson och även jobbat på Hundstallet i Stockholm på 70-talet..

Som mest har jag haft tre hundar samtidigt men oftast två eller en hund åt gången. Jag har varit dagmatte åt fyra hundar under en längre tid samt varit hundvakt åt ett flertal under kortare eller längre semestertider.

Brando 

Min första hund, en klok schäfer som inköptes som valp år 1966 och det utan någon som helst hundvana mer än att jag i tidiga tonåren ibland rastade en gammal snäll schäfertik som fanns i grannskapet. Egentliga orsaken till införskaffandet av en hund var att min äldsta son, då 4 år gammal hade blivit ordentligt skrämd av en gråhund. Han var jätterädd för hundar efter den händelsen. 

Brando vaktade pojken ute på promenaderna och senare även dottern som föddes samma år. Den hunden lärde jag mig mycket av. Han var inte alltid så lätthanterlig.

När Brando var cirka två år gammal skaffade jag Kickan. Jag har tyvärr ingen bild på henne. En jätterar schäfertik som tyvärr drabbades av en allvarlig smitta genom torrfodret Doggy. Torrfoder var nytt på 60-talet. Brando åt bara hemlagad hundmat på grund av sin känsliga mage men matte testade torrfoder på Kickan. Många hundar blev allvarligt sjuka eller dog av smittan. Kickan överlevde men fick mycket svåra nervproblem som tyvärr ledde till att hon inte blev så gammal.

Bonnie är av rasen borderterrier och det var min brors hund. Hon bodde hos mig i cirka två år tillsammans med Brando. En tuff tjej men också en oerhört charmig och kul tik

Efter Brandos bortgång tog jag hand om en schäfer, Fimpen. Han fick det namnet på grund av att han inte hade någon svans. En olyckshändelse hade skett i valplådan hos uppfödaren. Tyvärr visade det sig att han hade grava höftledsfel så han blev inte så gammal. En mycket trevlig hund för övrigt.

Efter detta skaffade jag två långhåriga taxar, två systrar Sussie och Sissie. De var mycket charmiga och riktigt roliga hundar. Jag hittar inga egna bilder på dem tyvärr. 

Jag saknade dock bruksträningen och ville samtidigt göra en god gärning, så då tog hon hand om en valp från Hundskolan i Sollefteå. Boy var min första valp därifrån. Tyvärr blev Boy inte så gammal på grund av allvarliga skelettproblem. Hundskolan beslutade att avliva honom i mycket ung ålder då benen inte bar honom.

Då fick jag istället Meggo. Han kom när han var 12 veckor gammal. Den klokaste och mest läraktige och lätthanterliga hund man kan tänka sig. Mamman och alla kullsyskonen dog vid förlossningen så han blev ensam kvar. 

När man var fodervärd åt Hundskolan var det viktigt med social- och miljöträning, så när Meggo blev lite äldre fick han åka både t-banan, bussar, Djurgårdsfärjan, gå långa promenader i Stockholm och följa med på både det ena och andra. Det uppstod aldrig några som helst problem med den hunden. Meggo blev senare polishund och hamnade i Tierp. Det var inte lätt att skiljas från honom....

...men senare kom King istället. Det var en mycket vacker, lojal och läraktig hund, som fick samma sociala och miljöträning som Meggo hade fått. King blev senare polishund i Sundsvall.

Då köpte jag en egen schäfer, denna gång en långhårig schäfer som fick namnet Viktor. När jag senare blev sjuk och skulle opereras med lång rehab så skänkte jag Viktor till en ung man som bodde granne med mig och som var överförtjust i hunden och detta var ömsesidigt. Han hade ofta gått längre promenader med honom tidigare när jag jobbade. Jag visste att Viktor kom i mycket goda händer. 

Hundskolan i Sollefteå hörde av sig och undrade om jag kunde ta hand om en schabrador som kallades för Tarzan, en korsning mellan schäfer och labrador cirka nio månader gammal och som var tvungen att omplaceras, då kvinnan i familjen som den var placerad hos inte klarade av hunden.

Hunden blev aggressiv när husse inte var hemma. Så hamnade Tarzan hos mig och Robban. Då hade vi flyttat igen och bodde i Alby utanför Sthlm. Robban gick då i årskurs fyra.

Hunden fungerade hur bra som helst, ända till dess en bekant, Gunnar, som hunden kände väl och hade träffat många gånger tidigare tillsammans med mig. Gunnar skulle passa honom hemma hos mig medan jag och Robban var bortresta över en hel dag. När vi kom hem på kvällen var Tarzan utestängd på balkongen. Han hade plötsligt attackerat Gunnar bakifrån och bitit honom helt oprovocerat. 

Det visade sig senare att Tarzan hade en hjärntumör. Så länge hans ägare som han kände sig trygg med fanns i närheten av honom, så fungerade han utan problem men när denna trygghet försvann blev han stressad och aggressiv. Precis detta hade hänt hos den förra fodervärden. Hundskolan tog beslutet att avliva hunden..

Hundskolan gjorde på den tiden ett experiment genom att avla fram schabradorer. De ville ha schäferns arbetsmoral och uthållighet och labradorens utvecklade luktsinne i samma hund. Det fungerade inte så bra alla gånger. Projektet lades senare ner.

Sedan kom Vivi. Jag var lite tveksam över om jag ville ha en tik, eftersom jag var mer van vid hanhundar och gillade deras kynne bättre men Hundskolan lyckades övertala mig. Redan när jag hämtade Vivi, 8 veckor gammal, på Arlanda undrade jag vad jag hade gett mig in på? Jag möttes av en minst sagt sjövild valp. Jag åkte ju kommunalt också, flygbuss in till Stockholm och sedan t-bana. Det var inte den lättaste resan precis. Övriga valpar som jag hade  hämtat antingen på Arlanda eller på Centralstationen hade  varit trötta och lätthanterliga. Den här var precis tvärtom. Jag  har många gånger undrat vilka bokstavskombinationer Vivi hade? En jobbigare, mer lättstressad och lättdistraherad och nyfiken hund har jag aldrig haft, varken tidigare eller senare men hon var tack o lov världens snällaste hund som älskade allt och alla. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om alla hyss Vivi hade för sig. 

Det var Vivi jag hade när jag flyttade till Arboga år 1984 och började jobba med Anders Hallgren. Vivi blev aldrig någon tjänstehund som Hundskolan hade tänkt sig och det var väntat. Vivi var den sista schäfern som jag tog hem från Hundskolan i Sollefteå. 

Jag var dagmatte åt en Newfoundlandshund i drygt ett år. Det var en mycket speciell hund. Mycket snäll men också  mycket envis. Promenaderna skulle alltid varieras för han ville aldrig gå åt samma håll som vi hade gått tidigare. Gjorde jag det så stannade han och vägrade ta ett steg till och det gick inte att locka honom med varken godis, med talet eller kroppsspråket. Och att flytta på honom var stört omöjligt. Det var bara att ändra riktning hur tokig terräng eller olämplig plats det än var vi befann oss på.

Matte var även dagmatte åt söta underbara Claire, en amerikansk cockerspaniel i flera år. Det enda problemet med den tiken var pälsen. Matte gick inte gärna skogspromenader med henne för allting fastnade. Hundens husse var däremot friluftsmänniska och hade med sig henne överallt ute i naturen på helgerna.

Matte var också dagmatte åt en yorkshireterrier. Han hatade alla stora hundar, speciellt schäfrar. Den hunden visste inte alls sin storlek utan utmanade argsint sina antagonister så fort han fick möjlighet. Matte fick lägga ner en hel del träning och pälsvård på den hunden den tid han var hos henne. Han hade en besvärlig päls. Ägaren flyttade från stan efter något år.

Sedan tog jag hand om Bamse, en röd irländsk setter, då två år gammal. En mycket snäll och godsint och personlig hund, som den rasen oftast är. Jag jobbade då på ett Paragraf 12-hem, ett behandlingshem för tvångsomhändertagna ungdomar, idag heter det SIS-hem. Många av ungdomarna var mycket rädda för hundar men jag hade Bamse med mig på jobbet och det fungerade hur bra som helst. Han blev som en terapihund, så till och med den mest rädda grabben vågade gå ut ensam och rasta honom. Han älskade att åka bil och satt alltid bältad i framsätet bredvid mig. Folk tyckte att det såg riktigt komiskt ut där han satt rak i ryggen och tittade ut genom fönstret.

 

Några år senare tog jag hand om två hundar som behövde omplaceras akut, Lillis, en korsning mellan tibetansk spaniel/tax, 6 år gammal och Maxen, en strävhårig tax, 5 år gammal. Maxen var en riktigt rolig hund. Tyvärr drabbades han senare akut av ett mycket svårt diskbråck, så han fick somna in på Strömsholm.

Lillis var en underbar hund. De sa att han inte var rumsren men han kissade aldrig på sig hos mig. Han fick följa med mig precis överallt. Alla gillade den mycket charmiga hunden.

När jag senare blivit hundlös så tog jag en labrador, Ampus från Hundskolan i Sollefteå. Först fick jag hans bror men det visade sig att den hundens njurar inte fungerade som de skulle, så han fick somna in på Bagarmossen redan vid fyra månaders ålder. 

Ampus var en livlig, glad och energisk hund som labradorer oftast är. Nu fick jag köra samma sociala- och miljöträning igen för Ampus skulle bli ledarhund. När det var dags för honom att genomgå testen på Hundskolan så visade det sig att han inte var lämplig som ledarhund. Han var alldeles för glad i andra hundar. Däremot passade han perfekt som service-o rehabhund. Han hamnade senare hos en ung rörelsehindrad kvinna i Norrland.

Därefter köpte jag en söt blandrasvalp, Vilma av en granne. En korsning av collie/schäfer. Nu bodde jag i Haninge utanför Sthlm. Tyvärr hände det som inte får hända. Vilma blev påkörd av en taxi som körde alldeles för fort. När jag och Wilma kom ut ur skogen som fanns intill vägen så hann inte chauffören stanna. Wilma gick en bit framför mig. Trots att vi kom till Bagarmossen ganska så snabbt så var de tvungna att låta henne somna in, 5 månader gammal. Det var riktigt sorgligt!  

Senare köpte jag Eros, en röd irländsk setter. Min bror och hans fru hade uppfödning av den rasen och Eros kom  därifrån. Det var Eros som valde mig och inte tvärtom. Det här är en av de mest speciella hundar jag har haft. Så otroligt klok, snäll och godhjärtad. Den här hunden lärde sig av att iaktta när jag tränade andra hundar och gjorde sedan samma moment utan egen inlärning av mig. Han älskade allt och alla och att han var fågelhund hade han ingen aning om. Koltrastarna gick runt hans tassar utan att han reagerade. Vi var på många roliga äventyr tillsammans. 

Jag tog hand om en akut omplacering, en Sankt Bernhardshund, Buster då fyra år gammal. Hans vänstra öga var allvarligt skadat genom en olyckshändelse orsakat av ett barn, därav omplaceringen. Dessutom hade han blivit illa biten av en rottweiler som bodde hos grannfamiljen och det vid två tillfällen. Han var efter detta inte speciellt förtjust i andra hundar. StB-hundar är väldigt kloka och lättlärda och det var även Buster. Han var en riktigt rolig och finurlig hund som gärna hittade på en del bus. Tyvärr är medelåldern på dem inte så hög. Buster blev 8,5 år gammal och det var hjärtat som inte orkade längre.

Nu hade jag flyttat till Lund. Där fick jag en förfrågan från SOS Animal om jag kunde ta hand om en hund som akut behövde omplaceras. Det var Jacinto, en spansk gatuhund som inte längre kunde vara kvar hos den familj som hade adopterat honom. Han var nio månader när han kom till mig. En mycket klok och intelligent hund. Det här var en hund som utstrålade stor självsäkerhet. Alla hundar hade stor respekt för honom, även hundar som var kända som riktigt hundaggressiva backade när vi möttes. 

Jag hade blivit förtjust i Sankt Bernhardsrasen, så jag köpte Oden, nu när Buster var död...En helt underbar hund, så snäll och charmig. Tyvärr blev Oden endast 13 månader gammal. Han hade svår artros för sin unga ålder och för sin kroppstyngd, redan närmare 100 kg. Prognosen var allt annat än god. Det var skonsammast för honom att få somna in men oj, så saknad han var och är...

Nu hade jag alltså tre hundar, Eros, Jacinto och Oden. Här är vi i den stora och fina hundrastgården i Lund. En stad som förstår vitsen med ordentliga hundrastgårdar. Det fanns fina stora hundrastgårdar med grönska i varje bostadsområde.

Här hade de mycket kul med sina hundkompisar även om Eros ofta gick och strosade för sig själv. En tid jag faktiskt saknar
 

Jacinto och bästa kompisen schäfertiken Moa

Nästa Sankt Bernhardshund som införskaffades var Hero. Jag förstod ganska tidigt att det inte stod helt rätt till mentalt hos den hunden. Han fungerade bra hemma men inte när jag fick besök av bekanta. Problemen blev allt värre och hotfulla. Det visade sig att han hade en hjärntumör så han blev inte ens året gammal. Så trist för han var annars  en rolig och trevlig hund.

Senare köpte jag ytterligare en Sankt Bernhard, denna gång en tik som döptes till Yana. En helt underbar tjej. Tyvärr märkte jag att hon mådde allt sämre ju längre tiden gick. Det visade sig att hon hade fötts med ett allvarligt hjärtfel. Hon blev bara 7 månader gammal. Så himla sorgligt!

Jag hade lämnat Skåne och flyttat till Nynäshamn när jag tog hand om en annan akut omplacering, en Sankt Bernhardstik vid namn Vera, 2 år gammal som inte kunde vara kvar hos barnfamiljen hon bodde hos. Vera var otroligt charmig, kul och lättlärd. Hon lärde sig kantarellsök på en "kafferast" och lokaltidningen i Haninge där matte hade sina hundkurser, gjorde ett reportage om Vera och hennes färdigheter. 

Hon drabbades senare av akut allvarlig livmoderinflammation och låg länge på Bagarmossen. Tröjan hade hon sedan på sig för att skydda  operationssåret. Senare avled hon av en aggressiv cancer som spridit sig i organen i kroppen. Vera var en mycket tålmodig och gladlynt tik. Hon är också en av de hundar som lämnat extra mycket stor saknad efter sig.

Jag skaffade mig en ny irländsk röd setter istället, Casper. Också en ras som jag gillar jättemycket. Casper råkade ut för en tragisk olyckshändelse då han bröt benet mycket illa. Jag vet inte om Vera var inblandad i leken? Hur som helst skulle den livliga valpen hållas kopplad och i stillhet i  hemmet i sex veckor och det var inte alltid helt lätt. 

Benet läkte aldrig ordentligt och han mådde mycket dåligt  av läkemedlen mot smärtorna. Han fick somna in på Bagarmossen. Det var skonsammast för valpen.

Från samma kull fick jag då Sigge. En kul och livlig kille som ofta använde katten Iris som en trasdocka som han kastade runt i rummet. 

Vad Iris har varit med om när det gäller hundar tror jag inte många katter hade accepterat. Leo var mer försiktig och höll sig undan. Leo finns tyvärr inte i jordelivet idag. Han gick bort i svårbehandlad diabetes för ett par år sedan.

Tyvärr blev Sigge allt smalare och och tröttare. Vi fick stanna och vila många gånger under en promenad. Det visade sig att han hade en tumör på ena binjuren och grava höftledsfel. Han blev inte ens ett år gammal han heller. En mycket rar hund.

Becka i hundhägnet i Rumänien. 

Nu hade jag tröttnat på rassjukdomar och på att jag var tvungen att låta unga hundar somna in så ofta. Dessutom ville jag göra en god gärning och ta hand om en hemlös hund. 

Jag fick syn på Becka på Hundhjälpens hemsida. Hon fanns i ett hundhägn i Rumänien och jag adopterade henne. Hon anlände till Arlanda efter en mycket turbulent och kraftigt försenad flygresa i snöstorm den 1 december 2013. Då var hon cirka tre år gammal. Det har jag aldrig ångrat.

Om ett flertal av mina tidigare hundar har varit mycket kloka och lättlärda, så slår nog Becka alla rekord. Hon förstod genast vad jag ville eller menade utan att jag behövde säga något till henne. Becka var otroligt lojal, tillgiven och samtidigt mycket självständig. Hon var också en hund som andra hundar visade stor respekt för, så det var aldrig någon som försökte mucka bråk med henne. Hon var också en stor trygghet för Albin.

Becka hade aldrig varit sjuk men i maj 2023 drabbades hon plötsligt av akut aggressiv lymfkörtelcancer, 13 år gammal. Ett mycket oväntat och snabbt förlopp. Saknaden och sorgen är mycket stor.

REGNBÅGENS BRO

Någonstans finns en bro mellan himlen och vår jord.

På den här sidan finns finns en alldeles särskild plats som kallas Regnbågens bro.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon här dör,

så kommer den till Regnbågens bro. Där finns ängar och kullar för alla våra små vänner, så att de kan springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken och de har det varmt och skönt. Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör, de som är skadade eller lemlästade blir frisk och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Alla djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak, de saknar alla någon särskild som de har varit tvungna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran. Dess klara ögon är intensiva, kroppen börjar skälva. Han/hon springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, benen bär honom/henne fortare och fortare.

Han/hon har sett dig. Du och din älskade vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen. Du får överlyckliga pussar i hela ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.

Tillsammans vandrar ni sedan över Regnbågens bro för att aldrig mer skiljas åt...