Ledsen o nedstämd....Vivi, schäfervalp
Matte tycker att jag ser ledsen och nedstämd ut. Jag har inte heller någon större matlust. Inte ens kvällsgodiset äter jag upp, även om jag äter det som är godast och sparar de övriga tills på morgonen. Jag brukar ta dem efter frukosten...
Vad orsaken kan vara är svårt att säga. Självklart saknar jag de dagliga långpromenaderna med matte. All snö och även kylan under vintern har hindrat oss. Jag fick lätt köldkramp och matte kom inte fram med elrullstolen på grund av alla snövallar som hindrade oss.
Nu i helgen har matte varit sjuk i influensa av något slag med en fruktansvärd huvudvärk, frossa, ett gräsligt illamående och magont, så då kunde vi inte ta någon promenad av den anledningen. Nu är det +5 grader och mycket av snön och det isiga underlaget har töat bort, så matte hoppas att hon mår bättre i morgon så vi äntligen kommer ut på en längre promenad. Idag kunde Robban rasta mig när han fick tid.
De renoverar kundtoaletten inne på caféet. Nytt golv har lagts in och idag har väggarna spacklats. I morgon ska de målas. Matte har ännu inte varit på caféet sedan de gjorde ommöbleringen, så hon har inte sett hur det blev men det ska tydligen se betydligt rymligare ut nu.
Vivi - schäfervalp 13 veckor - år 1984
Först vill jag berätta hur Vivi kom till mig. Statens hundskola ringde och frågade om jag inte kunde tänka mig att ta hand om en liten tik? Jag hade tidigare haft hundar därifrån men endast hanhundar. De hade emellertid överskott på tikar och lyckades övertala mig. Tikar är ju mycket lugnare sa de, så jag kunde som vanligt inte säga nej.
Lilla Vivi kom till mig samma dag med flyg. Genast när jag hämtade Vivi på Arlanda såg jag att hon inte var lik någon annan valp jag hade haft tidigare. Hon var helt sjövild och det riktigt lyste energi och bus om henne. Jag hade tidigare haft sex schäfervalpar och jag skulle säkert kunna haft alla dem samtidigt och ändå inte haft samma jobb, som jag fick med enbart Vivi. Bara resan från Arlanda med flygbuss in till Stockholm och sedan t-bana på det blev en riktig utmaning. Det var nästan skrattretande att Hundskolan hade tänkt sig Vivi som ledarhund. Idag vi 13 veckors ålder visar hon mer anlag som skyddshund. Det är svårt att med ord beskriva Vivi, hon måste upplevas. Det är en oerhört charmig, jättesöt, orädd och pigg valp. Full av energi. Hon verkar outtröttlig, sover mycket lite.
Så här kan en vecka se ut:
MÅNDAG: Samma ritual varje morgon. Jag vaknar runt 06.30. Vivi sitter nedanför sängen och tittar förväntansfullt på mig. Jag vaknar alltid på gott humör men innan jag har fått på mig kläderna har humöret sjunkit flera grader. Föst försöker jag alltid att lugnt och vänligt tala om för Vivi att slutar hon att bita och hänga i mina kläder, så kommer vi ut fortare...
Det slutar oftast med att jag blir irriterad. Så småningom kommer vi ut i alla fall. Det är en syn att se henne gå ut genom porten. Hon liksom glider ut med en mycket ståtlig hållning. Det ser nästan ut som om hon tänker: "ser alla mig nu"?. Efter rastningen ska vi gå hem och väcka Robert, min son som 13 år gammal. Det tycker Vivi är jättekul. Hon biter honom överallt där hon kommer åt. Hon är ju inte så stor ännu, så hon räcker inte så långt men det känns rätt mycket ändå...
Sedan måste Vivi ut ur rummet, för annars skulle aldrig Robert få på sig kläderna. När Robert kommer ut för att äta frukost blir Vivi jätteglad. Hon rusar fram och biter honom i ¨benen. Robert har inte det bösta morgonhumöret och det har definitivt inte blivit bättre sedan Vivi kom till oss...
Nåväl, vi sitter till bords och är det något Vivi inte tål, så är det när vi sitter vid matbordet. Allt som kan dras ner, drar hon ner och med jämna mellanrum springer hon fram och biter oss i benen eller i fötterna., speciellt Roberts, troligen för att han skriker så högt...Arg blir han också, ju argare han blir desto vildare blir Vivi.
Har Vivi inget annat att göra försöker hon slita ner fågelburen. Vi har en nymfparakit som heter Emil och han är van vid både hundar och katter men han tittar med bävan på detta monster som varje morgon försöker komma åt honom. Buren står högt upp men hon hoppar och studsar, morrar och låter så illa att man kan undra hur en sådan liten valp kan ha sådana röstresurser?
Robert kommer iväg till skolan. Vivi och jag ska ta en skogspromenad. I skogen är det enda stället som jag har märkt att Vivi är lite osäker. Hon håller sig gärna intill mig, för övrigt verkar hon helt orädd.
När vi kommer hem är det dags att klippa klorna och göra rent öronen. Detta tar tid för Vivi gillar det inte alls. De första klorna går alltid bra men sedan ska det trilskas. Jag talar lugnt med henne och hon får godis när hon är duktig men det fungerar inte så bra. Det blir alltid en liten brottningskamp innan hon lugnar sig och jag kan fortsätta. Det är likadant med öronen. Hon skriker som om jag höll på att misshandla henne. Hon vet så väl att jag inte ger mig men hon måste hela tiden göra motstånd och testa mitt tålamod.
Nu är Vivi trött och vill sova en stund. Jag passar på att springa ner till affären för att handla. Hon rör aldrig något då hon är ensam. Vivi sover ovanligt lite för att vara valp. När jag kommer hem är hon pigg igen. Då får hon leta efter godisbitar. Det älskar hon är jätteduktig på. Jag gömmer godisbitar påolika ställen, under mattor, på stolar, i burkar osv. Hon hittar dem fort.
Sedan ska jag försöka städa undan lite men det är nästan stört omöjligt. Hon hoppar upp och drar ner blomkrukor. Och jag har mycket växter, eller hade för en del har hon ätit upp eller förstört. Hon sliter i sladdar. Idag åkte en bordlampa i golvet. Det lustiga var att glödlampan höll men lampan gick sönder...
Det är ingen idé att stänga in henne i ett annat rum medan jag städar, för då ryker allt där inne. Det ringer på dörren och Vivi ser sin chans. Hon är ensam i vardagsrummet. Jag har en vit, långhårig matta på golvet, på denna står en bänk med växter samt två piedestaler. På väggen bakom har jag speglar. Vivi älskar att se sig själv i speglarna. Hon blir så uppspelt, hon tar ett kraftigt tag i mattan och sliter till. Bänk, blommor och piedestalerna välter. Detta har hänt flera gånger. Piedestalerna är trasiga nu och det är ett under att speglarna fortfarande är hela. Jag har flera gånger tänkt att ta bort mattan men jag är också envis och vill ha mattan där. Efter detta springer Vivi ut i hallen och hämtar skor och stövlar och släpar omkring med...
Dags för nästa promenad och tänkte samtidigt gå till posten. Precis när vi kommer fram till postkontoret, ställer sig Vivi mitt framför mina fötter så jag flyger i en båge över henne och rakt i asfalten. Jag slår mitt vänstra knä så illa så jag knappt kan ta mig hem. Ett stort skrapsår har jag fått och knäet är blått och ömt.
Senare på kvällen när jag badar, ropar Robert att Vivi behöver gå ut. Jag ber honom göra det. En vild brottningskamp utkämpas i hallen. Robert försöker sätta på Vivi halsbandet. Jag visste inte att en 13-åring kunde så många grova och fula ord. Jag kliver ur badkaret, får på mig morgonrocken och går ut i hallen. Jag har en känsla av att Roberts tålamod är slut. Hans humör är inte att leka med och inte Vivis heller. Jag får tag i nackskinnet på Vivi men det är som att utmana ödet. När jag släpper henne, hugger hon direkt i arm eller ben. Att lägga henne på rygg som en del förespråkar fungerar inte alls. Det gör henne bara ännu argare. Så småningom lugnar hon och Robert kan gåut med henne.
Varje kväll slocknar hon vid 21.30-tiden och då är detplatt fall direkt. Hon ligger alltid under min säng och sover.Hon vaknar sedan vid tvåtiden på natten och leker då i ungefär en timme med alla leksaker hon har i sovrummet. Hon försöker inte att väcka mig men jag vaknar ändå av allt oväsen. Ibland behöver hon gå ut men i regel somnar hon om...
Fortsättning följer i morgon om tisdagens och onsdagens upptåg i 13 veckor gamla Vivis liv...
Kommentarer
Skicka en kommentar