Rastrundor....Iris...Vivi, fortsättning

 

+3 grader, kastvindar och grått. Det ska komma regn till kvällen. Matte tycker att det är bra med tanke på att den kvarvarande snön kanske försvinner då....

Idag är både Lena och Robban lediga, även om Lena blev tvungen att hoppa in och jobba på förmiddagen fram till lunch. Robban skjutsade matte till Ica för hon behövde handla. 

Sedan åkte de till Lenas yngsta dotter. Hon och hennes sambo har köpt ett hus i Eskilstunatrakten. De flyttade in för ett par dagar sedan och dottern ville nu visa huset för sin mamma och Robban, nu när de var lediga allihop. 

Matte har fått rasta mig själv resten av dagen. Robban tog morgonrundan.

Problem har uppstått. Matte har troligen överansträngt högra handen. Hon kan knappt ta eller hålla i någonting. Det smärtar rejält i knogarna när hon böjer fingrarna. Hon har ju artros sedan länge men brukar inte ha så här ont. 

Matte hade ett rent helsike att hålla i kryckan när hon var på Ica och i kopplet när hon har rastat mig på baksidan av huset eller skulle använda handen till något annat. Det är ju svårt att undvika när hon är högerhänt. Hon kunde knappt diska eller laga mat. Att skriva är stört omöjligt och dammsugningen har hon också fått skjuta upp...

Hon har på sig sina kompressionsvantar och de lindrar en del. De är sköna att ha på sig, säger hon

Matte har inte heller gjort statistiken från försäljningen på caféet som hon hade tänkt, utan hoppas att hon kan göra den i morgon..

Nog för att Iris kan ligga på alla möjliga och omöjliga ställen men vi har aldrig sett henne ligga och sova på Beckas favoritplats i köket tidigare. Becka la sig där på golvet, inträngd mellan köksbordet och väggen när hon ville vara i fred

För övrigt höll matte på att snubbla över Iris i morse igen. När det är halvskumt i rummet ser man knappt katten när hon ligger utsträckt på mattan. 

Hon är inte så tjock som hon ser ut på bilden. Det är hennes långa yviga päls som gör att hon ser tjockare ut än vad hon i verkligheten är...

Fortsättning från dagboken Vivi 13 veckor år 1984...

Torsdag

Äntligen torsdag. Torsdagkvällar brukar jag gå ut och dansa men det var ett bra tag sedan sist. Mina bästa vänner ska följa med och min son Robert, 13 år ska hålla sig hemma och passa Vivi. Han har själv erbjudit sig. 

Jag vaknar på ett strålande humör men jag lovar att det har sjunkit till noll innan kvällen. Vivi måste fatta att jag ska ut och ha roligt och det gillar hon definitivt inte. Hon har varit på precis allt som hon inte får röra.

Två långa promenader har vi tagit. Inte blir Vivi trött av det. Hon hänger i mina byxben och försöker bita mig i vristerna så ofta hon får tillfälle. Valpar kan vara bitska i den här åldern när det är dags att börja ömsa tänder och det kliar i munnen, men Vivi slår alla rekord även i det.

Jag tar fram min favoritklänning för att stryka den. Det slår mig plötsligt att Vivi är ovanligt tyst. Hon har fått upp garderobsdörren, fråga mig inte hur. Bland alla mina skor har hon fått tag på just de skorna jag ska ha på kvällen. De enda skorna som är sköna att dansa i. Ni skulle se hur klacken ser ut och vristremmen är nästan av. Jag är känd för mitt lugn och tålamod men det börjar tryta nu känner jag.

Jag tar ett bad för att slappna av och lugna ner mig. Man kan inte ha Vivi i badrummet. Hon älskar att hitta på bus när man ser henne men inte kan komma åt henne. Hon får vara i köket och i hallen. 

När jag kommer ut från badet möts jag av en härlig syn. I hallen har eller snarare hade jag ett draperi gjort av små träkulor (modernt på den tiden). Dessa kulor ligger nu över hela hallgolvet. Vivi har lyckats bita av trådarna som höll ihop det hela.

I köket har hon vänt upp och ned på vattenskålen igen. Vivi tycker att det är jätteroligt när hon ser min reaktion. Efter det att jag har städat upp allting är det dags för mig att klä mig även om jag inte har så stor lust att gå ut längre.

Jag stänger in mig i sovrummet och sätter på mig mina nyinköpta nylonstrumpor, klänningen och ett par läderstövlar med knähöga skaft och tror att jag ska kunna passera Vivi utan att hon har sönder strumporna. Hur kan jag bara tänka en sådan tanke? 

Mina vänner kommer. Jag går ut i hallen och Vivi blir förstås jätteglad när hon får syn på mig, så hon tar sats och hugger mig tvärs över knäet. Strumpan gick naturligtvis sönder. Inte nog med det. Hon fick tag i klänningen så det blev ett litet hål i den också. Det är för sent att byta klänning och några andra strumpor har jag inte. Nu har jag definitivt ingen lust att gå någonstans.

Samtidigt tänker jag att Vivi ska banne mig inte bestämma om jag ska gå ut eller inte. Jag åker och det är sällan som jag har haft så roligt som den kvällen. Det var precis vad jag behövde.

Jag kommer hem vid tvåtiden på natten och då ligger Vivi och sover inne hos sonen. Valpar är bra söta när de sover!

Fredag

Tyvärr måste Vivi vara ensam hemma lite för lång tid idag. Jag ska ha några elever ur Roberts klass med mig på studiebesök på Huddinge sjukhus. Vivi brukar vara mycket duktig när hon är ensam hemma. Hon har bara vid ett tillfälle förstört någonting. Då åt hon upp en kokbok. Hon var väl hungrig...

Jag är borta i fyra timmar och under tiden är Vivi i köket. Jag har gömt godisbitar och så får hon några potatisar att gnaga på. Det gillar hon. 

Hon har varit jätteduktig. Hon har bara läst lite i en telefonkatalog. Ett par sidor är borta. Det tycker jag är bra gjort. Fyra timmar är för lång tid för en liten valp att vara ensam.

Nu är jag emellertid hemma och då är det fritt fram för bus, anser Vivi. Till råga på allt får jag flera telefonsamtal. Jag vet inte hur många gånger jag bara får slänga ifrån mig luren för att rädda blommor, gardiner, kuddar, kläder, skor och lampor?

Jag har haft Vivi i fem veckor nu. Under den tiden har jag inte fått sitta still i många minuter åt gången, inte en måltid har jag kunnat äta i lugn och ro, utan farit som en jojo upp och ner från stolen.

Annars avlöper fredagen relativt lugnt. Jag är ute med henne rätt så länge och kör lite lydnad. Hon är mycket lättlärd, så länge hon inte distraheras av något annat spännande förstås.